Välkommen till Fridas sida

Minnen

Minnen

Tonys tal   Tackbrev   Thank You Letter   Blandat

Tonys tal på begravningen

Hej Filifjonkan!

Det är pappa som pratar. Mamma och Teo är också här, liksom även mormor & morfar och farmor & farfar. Vi saknar dig! Dina buskusiner Alex och Adrinan är också här, men Elliot kunde inte komma för han har vattkoppor. Gammelmormor är här tillsammans med Moster Malin. Gudmor Anne och Gudfar Mårten är här, ja hela tjocka släkten. Dina kompisars föräldrar är här och vänner till mamma och pappa är också här för alla saknar dig så mycket. Det har kommit hit folk från Skottland, England och Luxemburg. Man har tänt ljus för dig under påsken i kyrkor i Polen, Ireland, Italien, Frankrike och Spanien för alla tyckte så mycket om dig.

Vi är här för att vi saknar ditt oerhört vackra leende som gjorde att jorden plötsligt stod stilla. Vi saknar din lilla flärp på höger öra. Den som var ditt speciella kännetecken som du inte gillade att jag petade på.

Jag saknar kramen vid dörren som jag fick varje kväll när jag kom hem från jobbet.... varje kväll! Jag saknar att laga mat med dig även fast det tog några timmar extra, men det var det värt!

Jag saknar dina första engelska ord, ”No, no” som du var en mästare på att använda och ”Bye Bye” som du sade till alla, känd som okänd, när du gick.

Jag saknar din nyfikenhet och din envishet när du provade skor och kläder. Du kunde tillbringa en evighet med att bara prova mammas, mina eller Teos skor.

Jag saknar dina pussar som bestod av en stor öppen mun med en massa snor rinnandes från näsan.

Jag saknar dina ”påhopp” när du vaknade innan mig. Antingen så satte du dig på mitt huvud eller så fick jag två fingrar i näsan samtidigt som du sa ”pappa, pappa”.

Jag saknar våra fredagsmys. Du älskade ostbågar och farmors saft. Det slutade oftast med att du stod och hoppade i soffan.

Jag saknar att se dig sitta och läsa dina böcker. Du älskade att läsa böcker och jag tror nästan att du redan kunde läsa.

Jag saknar att sjunga och dansa med dig på väg till dagis. Dina ben sprattlade så sött där bak.

Teo saknar BusFrida!! Du lämnade honom aldrig i fred. Du snodde hans nappar eller slog honom i huvudet med något hårt föremål. Teo var din idol och du tyckte om honom så mycket. Du älskade att härma honom i alla möjliga situationer.

Teo tycker om dig också! Du är hans idol. Han pratar om dig varje dag, att du finns i himlen och att du är en docka. Han vill att du ska ligga i en spidermankista. Fast Teo är också arg på dig. Han vill att du skall vara här och nu så att ni kan leka med varandra. Fast han vet att du inte kommer tillbaka.

Vi vet att du inte kommer tillbaka....Vi saknar dig!

Hoppas du får det bra här på Skogskyrkogården. Det kanske behövs någon som livar upp tillställningen bland alla gamlingar. Greta Garbo ligger här runt hörnet. Det råder inget tvivel om att ditt leende slår hennes med hästlängder.

Saknar dig oerhört. Du är mitt hjärta!!

Pappa

Tackbrev

Luxemburg 5 juni 2007

Hej,

Det har nu gått mer än två månader sedan vår älskade solstråle Frida hastigt gick bort. Vi skulle vilja börja med att tacka er för att ni tänkt på oss och stöttat oss i den svåra tid som följde efter hennes bortgång. Det finns inga ord som kan beskriva den bottenlösa sorg som man ibland befinner sig i och även om stöd från omvärlden på intet sätt gör sorgen mindre så blir den i alla fall lite lättare att bära när man vet att man inte är ensam.

Nu är det ju trots allt så att livet faktiskt går vidare, hur otroligt och konstigt det än verkar när det hemska just inträffat. Att överleva ligger i människans natur och det blir väldigt påtagligt i en situation som den som vi befinner oss i. Vi måste helt enkelt blicka framåt, för vår egen skull men inte minst för Teos.

Vi tänkte också berätta lite om vad som hänt sedan Fridas bortgång. Först var vi i Sverige i ungefär en månad. Det kändes skönt att vara där och få stöd av familj och nära vänner. Det var en ganska hektisk tid eftersom vi dels skulle arrangera allt det praktiska runt Fridas begravning och samtidigt var tvungna att se till att Teo hade det så bra som möjligt och göra saker som var roliga för honom. Begravningen blev precis som vi ville ha den, mycket tack vare vår präst Magnus och de drygt hundra begravningsgästerna. Efteråt infann sig ett lugn trots att situationen var mycket svår. En knapp vecka efter begravningen åkte vi till Åre. Det var både roligt och jobbigt, dels för att Teo fick vattkoppor när vi var där, men också för att det varit meningen att lilla Frida skulle varit med på den resan. Innan resan tillbaka till Luxemburg hann vi med att hitta en gravplats till Frida. Hon kommer att ligga på Skogskyrkogården och urnsättningen blir i sommar tillsammans med den närmaste familjen.

Nu är vi tillbaka i Luxemburg och försöker skapa oss en ny slags vardag. Teo har börjat på dagis igen och vi har börjat jobba. Vi har träffat en massa vänner som alla stöttat oss så mycket de kunnat, genom att se till att kylskåpet och frysen var fyllda med mat när vi återvände till Luxemburg och även genom att lyssna och gråta tillsammans med oss. Teo har cyklat mycket på den cykel vi köpte till honom när vi var i Sverige och vi har varit en helg i Bournemouth, England på bröllop. De allra flesta skulle väl säga att våra liv går sin gilla gång, men för oss är detta en vardag där vi hela tiden är en person för lite.

Nu står sommaren för dörren och vi önskar att den skall bli lång och varm. Vi hoppas också att sorgen efter Frida med tiden skall bli lite lättare att bära och att vi istället skall minnas den underbara tid som vi fick med henne.

Slutligen vill vi uppmana er alla att leva den dag som är. Att försöka se det ljusa i vardagen och det man har här och nu och inte dra för stora växlar på framtiden. Vi har insett att livet är skört, mycket skörare än man kanske vill tro, och vi fösöker nu uppskatta och värdesätta allt det fina och goda som vi faktiskt har kvar, och där ingår självklart ni alla, familj, släkt och vänner, som den allra viktigaste delen.

Hjälp oss gärna att bevara minnet av vår älskade Frida genom att titta in på hennes hemsida www.fridafilifjonkan.se lite då och då.

Vi önskar er allt gott.

Thank You Letter

Luxembourg 6 June 2007

Hi,

Over two months have now passed since our little sunshine Frida left us. We would like to start by thanking you for your kind thoughts and your support during the difficult time that followed. There are no words that can describe the bottomless grief that we are sometimes confronted with. Even though support from friends and family will not change these feelings, it is at least comforting to know that we are not alone.

Strange as it may sound, life actually goes on. It is in the human nature to struggle for survival and this becomes very obvious in situations like this. We simply have to look forward, for our own sake and especially for Teo’s.

We would also like to tell you a little about what has happened since Frida passed away. Shortly after it happened, we went to Sweden and stayed for a month. It felt good to be close to our families and old friends, however, it was a pretty hectic time since we had to arrange everything around Frida’s funeral and at the same time ensure that Teo was happy and that he got to do things that he enjoyed. The funeral became just as we had pictured it and our priest Magnus and the 100 persons attending it had a large part in that. After the ceremony we felt much calmer even though our hearts were filled with sadness. One week after the funeral we left for skiing in Åre. The trip was both enjoyable and yet very difficult. This was partly because Teo got Chicken pox while we were there, and partly because we had planned to bring little Frida with us on the trip. Before heading back to Luxembourg we also chose a grave for Frida and it is situated on Skogskyrkogården in Stockholm, very close to the chapel where the funeral was held.

So, now we are back in Luxembourg, trying to create a new every-day-life. Teo is back at the crèche and we have started working again. We have met many friends and we have been given a lot of support. E.g. our fridge and freezer were filled with food when we returned! Teo has been practising his biking on a bike we bought him in Sweden and we have also spent one weekend in Bournemouth, England, going to a wedding. One could say that our lives are back to its routines, but this is an every-day-life where one person is constantly missing.

Now the summer is here and we hope that it will be long and warm. We also hope that the sadness and emptiness we feel will gradually go away and that we can start to appreciate and cherish the beautiful memories we have of Frida.

Lastly we would like to ask you to stop and think every once in a while. Think about and appreciate the beauty of every day. Appreciate your life here and now and try to live it here and now instead of postponing everything to a later date. Life is so fragile, much more so than one would think, and we are therefore now trying to see all the good and beautiful that life still has to offer. Needless to say, our family and friends are the most important part of our lives.

Please help us to remember and honour Frida by visiting her web site www.fridafilifjonkan.se every now and then. It will be partly updated in English in the near future.

We wish you all the best.

Blandat